Jag förstår inte hur jag fungerar. Varje återfall lovar jag mig själv att inte bli glad när det är över, jag lovar mig själv att inte glömma bort. Men så sitter jag här och jag bara låtsas att det inte hänt.
Sista samtalet när han var full så var det mer eller mindre som att jag var helt värdelös. Jag fick höra ett och annat om att jag aldrig ställer upp, jag kunde dra åt helvete och höra av mig när han var en värdig pappa.
Det som tär på mig är att jag lägger ner allt jag har, och jag vet att han inte menar det. Men det hjälper inte tårarna att försvinna.
Idag har det gått ett tag sen han ännu en gång tog steget att bli nykter .
Jag blir skrämd över hans personlighetsförändring. Men ändå accepterar jag det . Jag vill pausa tiden för just nu är allt perfekt.
-Men jag lever med en tickande bomb, rätt vad det är så förvandlas glädje till sorg-

  
Jag har alltid trott att jag kan förändra, förbättra och lösa problemen. Jag har trott att det går över om jag gör si och så. Och om jag lägger ner hundra procent och offrar mitt liv på min pappa så kommer det lösa sig.

Jag har dock insett att det inte ger effekt förutom den extremt negativa effekten på mig själv. Jag tappar glädjen och allt är bara tråkigt för att sedan bli svikt gång på gång och må ännu sämre.

Jag vill så himla mycket men det hjälper inte att bara jag som medberoende har viljan.

Ibland får man släppa taget och tänka om, tänka bort.

Är mitt liv värt att kastas bort för att försöka lösa något som jag inte kommer kunna förändra?

Nej

Men är det värt att ta avstånd från någon man älskar på grund av ett missbruk?

det är frågan det...